71 anmälda hundar, en del bortfall under dagen, fyllde söndagen den 12 augusti vid Askersundsutställningen. En blandning på kvalitet – som det brukar vara vid klubbutställningar- gör insatsen som domare mycket intressant och givande.
Vad som blev ett extra plus var det utmärkta temperamentet. Jag undrar vem som givit rasen det oförtjänta ryktet att det är osäkra hundar? De gånger jag dömt rasen stämmer inte det påståendet.
Typmässigt var det en bladning i ringen i samtliga klasser. En del tunga, många av de unga med mjuka ryggar, naturligtvis inget arbetsmässigt hinder för en hund som ska ha ett snabbt rörelseschema men estetiskt ett minus. Ett par hundar med en viss tendens till korta kroppar. Harmoniskt byggda och med alla rasdetaljer men en mindre förlust av det smidiga intrycket, trots goda rörelser. En del ögonformer som inte stämmer med standardens önskemål. Några huvuden med tendens till lymfatisk profil och halslinje. Rasen har ett utpräglat kroppsspråk via öronen, och det gör att uttrycket måste granskas noga. Broskiga öron till exempel, kan ge fel intryck av huvudets form liksom högt ansatta öron. De senare ofta i rörelse för att ge känslomässiga signalera. Rörelserna genomgående utmärkta, om intåing fanns med var det en följd av bröstvolymens rundade konstruktion.
En del täta hasor, enligt kompendiet inte önskvärt Det stör standardens krav på ”parallell singletracking”. Men ser man det ur funktionell vinkel (jag tänker på vallhundars nödvändiga förmåga att starta och vända snabbt där man inte är kritisk till tätheten) är det inget större fel.
Oturligt nog blev det ett missförstånd beträffande mätning. Jag fick uppfattningen att det skulle göras kollektivt efter bedömningen och fick tyvärr till följd att flera åkt hem. En kraftig hane hade blivit mätt till
Personligen tror jag att klubben skulle tjäna på ett beslut att mäta vid samtliga utställningar under ett år. Det har gjorts med en del raser i grupp 8. Eftersom rasfolket har ett dokumenterat stort intresse för utställningar skulle man nå en stor procent. Men beträffande rasen flatcoated uppstod frågan: Vilket mått stämmer? Vid flera tillfällen skilde det nämligen fyra till fem centimeter på samma hund. Man upptäckte också att ägarna måste träna grundligt i förväg för att mätningen inte skulle resultera i skrämsel-obehagseffekter, exempelvis att krypa ihop.
Det var en trivsam, familjär stämning kring klubbens utställning. Det är viktigt med den andan eftersom en klubbshow ofta blir introduktionen till utställnings många nya ägare av rhodesian ridgeback. Som domare ser jag det också som en värdefull erfarenhet och är varmt tacksam för det tillfälle jag fick att döma hos er.
Ing-Marie Hagelin